Just nu far tankarna runt i mitt huvud, undrar vad jag gjort fel och varför jag inte är normal elller känner mig normal.. Jag känner hur lyckorus pumpas ut när jag tänker positivt, sätter upp planer och mål i mitt huvud, men det spräcks av mitt dåliga tålamod och självkänsla.. Jag står upp än.. Jag känner inte likadant i min kropp längre, jag kan inte skratta eller gråta, jag får inte ont och jag blir inte glad, kan ens inte beskriva mig som "tom" längre, kan inte sätta ord på det jag "inte" känner, ingen smärta knappt..

Jag har inte långt kvar på vägen nu.. Två saker i huvudsak kvar, körkort och jobb.. Där efter kan jag göra precis vad jag vill.. Det jag inte klarar på vägen är att höra negativa saker, som från min mamma " man tappar inte suget om man verkligen vill ta körkort" Jo, uppenbarligen, och om man från vänta några månader från när suget är som störst så är det väl fan självklart att man känner så, hur kan man uppmana någon att vänta?! Och ändå tjatar dom på en att man ska skaffa jobb och körkort..

Det där med jobb.. Man vill jobba med något man gillar och tycker är kul, annars vantrivs man, man vill inte "nöja" sig.. Men vad har man för val i dagens läge eller mitt läge, ingen speciell utbildning och kanske inte så mycket erfarenhet, men hur får man det när man aldrig får jobba eller ens börja jobba inom en viss branch för att man inte har någon erfarenhet och hur i helvete får man erfarenhet?

Jag vill inte vara trött och ledsen längre och igår fick jag ett så hårt slag i magen att jag nästan tappde all luft.. Det känns så synd och jag vet inte vad jag ska göra, blomma upp bara bli mig själv igen, skämta, skratta.

Blev ingen frukost idag, hittade popcorn och lite choklad istället, wei, well done.. Nu ska jag ut med Alvin, sen ev ner till AF och lämna ett papper... Suck.

Ikväll blir det fest iaf..