Jag undrar lite och är nyfiken om det mesta, ganska osäker och söker uppmärksamhet och bekräftelse, men hur mycket kan man begära?
                                                                                                                              

Jag vill inte ångra nåt, vill aldrig göra fel. Det kanske sätter mina gränser, jag vågar inte prova heller, rädd för att misslyckas eller vara värdelös. Ett annat problem som gör mig både glad och ledsen, dels för att det varit och för att det är över.. Tiden på gymnasiet alla fyra år som det blev, många gånger har jag svårt att låta bli att tänka på allt, det hände verkligen massor, iaf om man jämnför med nu. Men det kanske är så det ska vara. Mest saknar jag dom jag umgicks med, allt prat, skvaller, allt "drama" allt man irriterade sig på, men mest saknar jag att finnas där för någon som behöver mig några få fick mig verkligen att känna mig behövd, trots att jag svek er många gånger då jag var trött eller mådde dåligt och var borta många gånger. Men ÄNDÅ hur mycket saknar jag inte den tiden?! Jag är så glad för att det varit, att allt som hänt har hänt, det är bara fel att ångra!! Men helt rätt att sakna.. :'( härom dagen träffade jag en gammal klasskompis som slutade när vi börjat trean, vi pratade lite och nu är jag glad för hennes skull för det lät som hon hade koll på läget och var glad, henne saknar jag massor!

Det är trist att behöva kalla sig vuxen, att behöva bete sig, att vara som alla andra.. Skoltiden var verklligen fritid.

Vart får man kraften ifrån att ta sig upp och finna sig till ro igen? HUR BLIR MAN BÄST I VÄRLDEN?