Varit inne i en svacka ett tag.. Saknad av det mesta och det jag inte gör något åt.. Avundas andras lycka, även fast de kämpat, och kämpa är det sista jag gör. Vad krävs för att jag ska ta tag i skiten och veta vad jag vill och sluta TÄNKA..? Många saker får vi att tänka bakåt, nästan allt, eftersom jag saknar det, men vet inte om jag skulle vilja ha det så nu, bara om man backa och gjorde om det kanske, det skulle vara lite kul, men även då, det var mycket, mycket deppiga och kämpiga, onyttiga och skadliga tider.. Något man inte borde längta tillbaka till kanske. Men under tiden hände så mycket, man fick mer insikt, lärde känna människor, och så lärde jag mig framför allt vad jag INTE vill göra, hur många gånger jag än önskat mig bort från denna värld.. Men samtidigt blev jag stark och kall, svag och omänsklig.. Nu känner jag mig mer eller mindre som ett skal, vet ens inte om jag är mig själv längre, minns inte hur det kändes förr. Jag vill få mer energi, mer kickar, mer lust. Det spelar ingen roll hur mycket jag tjatar när jag är på sjukhuset, varken min sköterska, dietist eller den kurator jag träffat fattar.. Vem fattar då? Jag har nog dragit mina egna slutsatser, men hur förklarar man och bearbetar dom utan att förklaras som ett psykfall?

Allt jag vill är att känna mig levande och glad någon gång ibland, jag vill inte behöva dricka alkohol för att ha kul jämt, ibland kan man väl bara ha skitkul ändå? Nej, det känns långt borta..

Jaja, får vara tacksam i alla fall för det jag har och försöka börja kämpa för livet =)